Jag har alltid varit en väldigt emotionell person, något som jag helt klart ärvt av min mor. Därför brukar det där med att ta avsked kännas rätt jobbigt. Denna vecka, och speciellt denna dag, har inneburit många avsked. Jag har klarat dagen förvånansvärt bra, antagligen för att alla dessa avsked är något jag varit inställd på en längre tid nu och haft tid att bearbeta. Trots det lämnade jag Hanken och vännerna där i dag med en klump i halsen och tårarna brännande bakom ögonlocken. Samtidigt hade jag ett leende på läpparna. Jag har ju ett alldeles underbart halvår framför mig! Det är lustigt hur kluven man kan känna sig ibland.
Bilderna nedan är från Camis, Sandras och min avskedsmiddag på Kantarellis i går. Eller rättare sagt från O´Malleys dit vi for efteråt. När Juho försvunnit i väg på jobb och Sandra hem till Jeppis. Och jag fått fram min kamera.
 |
| Bloggerskan, Cami och Ellus |
 |
| Verro, Fikus och Néa |
På kvällen var det dags för fler avsked. Då brast det. Jobbigt för en blödig stackare som mig med alltför mycket hej då på en och samma dag. Nu sitter jag hemma hos mamma och pappa i Oravais och klappar om en av mina stora kärlekar, Ludde. Han har varit en del av familjen i elva år till sommaren och börjar vara en gammal man.
 |
| Jag och min kompis! |
Vet hur de känns dessi! Detdär med avsked är något jag helst också vill ta avstånd ifrån! Men inte så lett för mig heller som bor en bit borta... har nog fällt många tårar! De e nu man får se vad man verkligen har därhemma som betyder så mycket!! Ha en fantastisk tid i Österrike! Vi får ha kontakt vi fb!! :) Tycker så myki om dej vännen ! :) <3 kram kram Emma :)
SvaraRadera